Det är ett intressant påstående han för sig med, föga riktigt – men intressant.

När Spanien började bygga sitt kolonialvälde, under ledning av bla. Columbus, begick spanjorerna hemska övergrepp på befolkningen, även om urinvånarna inte var direkt vänligt sinnade gentemot de andra stammarna.
Några år senare förbjöd den spanske kungen även där här sortens övergrepp, men varför är det speciellt? Är det ovanligt? Förvånande? Hade Djingis Khan några moraliska hämningar i sina erövringar? Attilla? Romarna? Givetvis inte. Och hur kommer det sig att vare sig mongolerna, romarna, hunner eller aztekerna för den delen, hade sådana stora interna filosofiska konflikter om moral som det som blev uppkom i Spanien på 1500-talet?

Och studerar vi lite närmre finner vi att i dessa filosofiska debatter/konflikter i Spanien på 1500-talet finns internationell lags vagga. Här finner vi reflektioner över moraliska varelsers förhållande till varandra (så långt inget nytt i sig) men vi finner även reflektioner över hur stater måste förhålla sig till varandra. Med tanke på att tankar om ett rättfärdigt krig inte är något nytt – men detta är annorlunda. Ett rättfärdigt krig är tankar om moraliska värden som begränsar när man har rätt att föra krig mot en annan stat. Men detta handlar om moraliska värden som begränsar själva krigföringen som aldrig tidigare hade uttryckts på ett tydligt sätt.
Och här är det den kristna kyrkan (romersk katolska) som föder något som har blivit typiska värden i västerlandet.

I december 1511 på ön Hispaniola läxade den dominikanske munken Antonio De Montecinos upp spanjornernas ”politik” gentemot urinvånarna och fördömde just detta i en predikan under rubriken ”jag är en röst som ropar i vildmarken”.
Enligt historiken Louis Hanka leverades denna under en mässa som hölls med högt uppsatta personer i den spanska staten och var ämnad chockera och förskräcka dess åhörare. Och uppenbarligen gjorde Montecinos ord just detta:

I syfte att göra er synder emot indianerna kända för er  har jag kommit hit upp på detta podium; jag som är en röst för Kristus ropar i vildmarken på denna ön, och därför besvärar er att lyssna; inte med obekyrmad uppmärksamhet utan med hela ert hjärta och sinnen så att ni kan höra det. För detta kommer att vara den märkligaste röst ni någonsin har hört: den strängaste, hårdaste, hemska och farligaste ni någonsin förväntat er att höra. Denna röst säger att ni befinner i dödsynd att ni lever och dör i den, för den grymhet och tyranneri ni använder emot detta oskyldiga folk. Säg mig av vilken rätt och rättvisa håller ni dessa indianer under detta grymma och fasansfulla slaveri?! Under vilken auktoritet har ni bedrivit ett förhatligt krig emot detta folk som dväljdes stilla och fridfullt på deras egen mark?! Varför håller ni dem så tillplattade och inte ger dem nog att äta inte heller tar ni hand om dem när de är sjuka?! För det omåttliga arbete ni kräver av dem blir de sjuka och dör, eller så dödar ni dem med ert begär att få fram guld varje dag. Och vilket bekymmer gör ni er att de ska bli undervisade om religion? Är detta inte människor? Har de inte rationella själar? Är ni inte bundna att älska dem som ni älskar er själva? Var försäkrade att under gällande läge är ni inte mer frälsta än morer och turkar.

Som resultat krävde flera av de spanska makthavarna i området, så även amiral Diego Columbus att Montecitos skulle dra tillbaka och be om ursäkt. Som effekt bestämde dominikanbörderna att Montecitos skulle predika på samma plats igen söndagen efter. Kommande söndag förklarade han vad han menade och sedan citerade han Job och sa att hans gärningar var untan fel. Han gick även igenom anklagelserna han gav på sin första predikan och sa att ingen av dessa var utan grund. Han avslutade med att annonser att ingen utav domminikanbörder skulle lyssna på bikter på de han anklagade. Och för de som kan den katolska trosläran vet att det är i bikten som absolutionen ges och man får sina synder förlåtna. Det värsta straffet kyrkan kan utdela är att utesluta någon ifrån den sakramentala, rent formellt gjorde Montecitos och domminikan inte det eftersom var något som bara biskopen och påven kunde utdela (idag är det enbart påven, efter beredning i Kongregationen för trosläran med undantag för det som ger automatiskt exkomunicering tex. att vara frimurare [frimurarna står i regel för deism]). Efter meddelade Montecitos sina åhörare att de gärna får skriva och berätta detta för vem i Castillien eller var annanstans de helst behagade.

Det hela slutade att Montecitos fick infinna sig i Spanien för att bemöta den massiva kritiken ifrån makthavarna. När Kung Ferdinand således hörde om hur det låg till i kolonierna blev han bestört och sammankallade teologer (!) och jurister för att dra riktlinjer och lagar för hur kolonierna skulle styras. Ur detta föddes först de så kallade ”Burgos-lagarna” år 1512, ”Valladolid-laganra” 1513 och samma grundläggande tankegångarna blev även grunder de så kallade ”Nya lagarna” ifrån 1542.
Tyvärr så blev de en besvikelse både för kung Ferdinand och kyrkan med tanke på de dåtidens bristande ”kommunikationsmöjligheter” då de var svåra att forcera, följa upp och kontrollera.
Däremot så ska dess betydelse inte underskattas. De låg till grunden för tankarna hos de teologiska jurister i 1500-talets Spanien som kom att kägga grunden för all internationell lag och det första tidiga konkretiserandet utav något man idag kallar för ”mänskliga rättigheter”.
En av de mest framstående av dessa, som också har kallats för ”fadern till internationell lag”, Francisco de Vittoria. Skrev i sin egen kritik mot spanjorernas beteende i kolonierna det som kom att bli grunden för just detta.

När man således tänker på skillnaden mellan ”moraliska hämningar” i olika kulturer slås man ganska fort av att ju mer sekuläriserat ett land har varit – desto mer relativsiskt har det också varit. Något som också är slående är att tankar om livet som en absolut rättighet för alla är något man sällan hittar utanför den kristna traditionen.

Så som en avslutning skulle jag ville säga att det är inte den kristna kyrkans syn på en absolut moral med värderingar om mänsklig värdighet för alla som skapar problem i världen.
Vi kan konstatera att den katolska kyrkan så sent för knappa 20 år sedan var djupt involverad i att avskaffandet av det totala förtrycket i det (då) kommunistiska Polen.
Kan humanisterna säga sig ha gjort männskligheten samma tjänst?

Och tror Sturmark helt seriöst att gamla europeiska konventioner som försökte förhindra övergrepp på civilbefolkningen ens hade existerat om det inte vore för den kristna kyrkan?

Tror Sturmark helt seriöst att mer moralrelativism och mindre respekt för ett absolut människovärde är vad männskligheten behöver just nu – eller rättare sagt: överhuvudtaget?

Får jag lägga in en chansning på svaret så tror jag att lägst odds är det på frasen:
”Det är väl relativt.”

Simon Brengesjö, Påskafton den 11 april, i Herrens år 2009.

Jag syftar på att spelare i- och framför allt supportar av Hv har klagat på domarens insats i den förgående matchen.  Något som faktiskt förvånar mig – att släpper några solklara FBK utvisningar kan jag förstå ilskan över. Att han utvisar Teemu Laine – likaså. Målet?  Tja, målvakten Jonas Gustavsson låg ner på backen med en Hv-spelare över sig innan pucken var inne. Komentarer till det överflödiga.

Men det finns några andra saker att titta på:

• I kvarten när en Timråspelare åkte ut för tripping i den 6:e matchen efter att ha ”slängt sig” var det i själva verket Stefan Liv som fällde honom.
• Frölunda ledde matchen – och matchserien – när Fredrik Pettersson åkte på en otroligt hård utvisning – efter vilken Hv gjorde mål och i det läget tog över.
• Att i just den fjärde semifinalsmatchen åkte Nicklas Lasu ut för en hakning när höll klubban i isen och en Hv-spelare åkte emot den.
• Att inför just denna final hade Thomas Andersson bett om förlåtelse för en felaktig utvisning i den tidigare matchen i Scandinavium (efter vilken Hv gnällde på domarn).
• Att Pasi Puistula (Hv) i samma match under loppet av fem sekunder crosscheckade Tomi Kallio (FHC) i ryggen tre gånger – utan åtgärd.
• Att Grillfors (Hv) hakade upp Kallio när stod med fri sikt och därmed inte kunde skjuta in pucken (textboks utvsining) – utan åtgärd.
• Att matchavgörelsen i match fem skedde efter en solklar interference av Mattias Tedenby (Hv) på Joe DiPenta (FHC).  Och enligt Hockeyligans praxis om omspel skall ett lag ha begått ett fel – ett lag missgynnats och det skall ha avgjort matchen. Om detta gäller när ett lag begick regelbrott – gjorde matchavgörande och vinnande mål till följd – undrar jag om det ens behöver komenteras. Andreas Falk och Tedenbys medgivande till målets illegitimitet.
• Att när en Hv-spelare körde på Honken i samma match var det ingen utvisning.
• Att när en Frölunda spelare åkte in i Liv i samma match var det utvisning.
• Att ser man på domslut som är 50/50 gynnades Hv i 5 (fem) av 6 (sex) matcher i semin.
• Att ser man på domslut i sin helhet gynnades i Hv även i finalserien.
• Att jag skulle kunna nämna Kris Beech’s uteblivna 2+2 för hög klubba och roughing i femte SM-finalen.
• Att jag skulle kunna nämna Jukka Voutilainens uteblivna 2:a/5:a för boarding/crosschecking/checking-from-behind (välj själv).
• Att jag skulle kunna nämna Grillfors uteblivna tripping/interference. De två ovan nämnda i samma match som den senast nämnda.
• Att för varje utebilven Frölunda eller Färjestads utvisning fanns det mellan tre och fyra Hv utvisningar.
• Att Hv hade domaren med sig i alla matcher i semifinalen – och i den enda dom inte hade det: sms:ade domaren en ursäkt.
• Att i Finalen hade domarna mer jämnvikt i matcherna (vilket i sig gynnar Hv eftersom man är väldigt bra på att slasha, crosschecka osv).
• Att när Hv inte hade domaren med sig förlorar man.

Det sista är både intressant och förklarar bitterheten:

När Hv71 inte hade domarna med sig – förlorar man.

Och sedan får man ett sms.

Nej, just det. Det räckte inte för Thomas Andersson den här gången.

Då blir det väl kärleksbrev med löfte om evig trohet.

Hörde förresten Barcelona fick spelet att stämma. Det var så dags….

Hala Madrid!

I en mycket os(m)aklig debattartikel i tidningen kristdemokraten, den 7 juni 2007, hävdades det att ”Klassisk kristdemokrati saknas i KDUs nya inriktning”. Ett argument fanns. Ett. Inte två, eller det gyllene talet tre, vilket brukar höja sakligheten utan att det blir för mycket. Tre argument är oftast bra. Fler är bättre, men tre är lagom (beroende på sammanhang, men debattartiklar blir väldigt lätt utdragna om den har för många, så tre är bra). Ett argument. Ett sakargument.

KDU avslog också NATO-medlemskap.

Och när motionen om en ”Three strikes and out”-regel skulle antas, då orerade flertalet KDUare, om att brottslingar har rätt till en andra chans. Jag håller helt med. Man har rätt till en andra chans. Man talade om att det kan finnas förmildrande omständigheter. Jag håller helt med. Problemet uppstår i följande; efter tredje är man inne på sin fjärde chans och förmildrande omständigheter i tre omgångar..? Vilket sammanträffande. De verkliga problemen ville få känna sig vid, att frihetsberövning borde användas i större utsträckning (tex. ang. prostituerade, där domstolen ska ha tvångsvård som alternativ), och att många som begår upprepade grova brott, inte börjar med tanke ”idag ska jag gå ut och vara våldsam. Ska jag begå en våldtäkt? Mord? Hmm… svårt att bestämma sig…. Äsch, jag klubbar ner någon”. Nej, sällan görs det på det viset. För det allra mesta är det personer som kommer på kant med samhället ganska tidigt, och det är ofta som vandalisering, stölder osv. som är de tidiga brotten. I det läget måste samhället gå in tidigt och tydligt och med en gång. Ofta är det den vägen som tyngre brottslingar föds. Dravllet om att de flesta tyngre brottslingar själva är brottsoffer, är just; dravell.
Men vad talades det om från talarstolen? En andra chans (ganska ironiskt iofs. ”en” andra chans). Men jag håller helt med, även om fokus ligger helt galet.
Samhället är skyldigt att hjälpa dessa så fort som möjligt, men det vill det göra, så man skjuter på det för att det är synd om personer som begår brott. Och allt eftersom tiden går, desto svårare blir det att rehabilitera. Och ju svårare det är, desto längre tid tar det. Och har man då kommit så långt att man har gått igenom att man börjat i ett ”lätt” stadium och kommit till ett ”tyngre”, då krävs det längre tid.
Men när tankarna om någonstans reda bot mot problemet genom att försöka fånga upp dem vid det tredje riktigt grova brottet, då hade KDU lämnat kristdemokratin bakom sig, man var hemsk mot de stackars brottslingarna och ville mer eller mindre införa satanism som statsreligion (tongångarna låg nära inpå på en sådan nivå ibland). Och skydd ifrån icke-rehabiliterade grova kriminella, det är inget som kan rymmas inom kristdemokratin.

Det jag vill säga med detta blogginlägg är att Kristdemokratin är en bred ideologi (och då talar jag inte i samma banor som Hägglund när han vill värva in….. miljöpartister, tror jag, ärligt talat är det svårt att veta vilken profil partiet vill ha) och KDU har, som Mats Odell påpekade, olika typer av fokus. Det är en produkt av att världen ser inte likadan ut på ställen, och gällande ”klassisk” kristdemokrati, så är vi alla barn av vår tid. 70-talet var en ganska genuint förbryllad tid, och KDUs politik var en politik som var en produkt av den tidens problem och tankegångar. Gårdagens problem hade gårdagens lösningar, dagens problem dagens lösningar och morgondagens problem har morgondagens lösningar. Vi är ifrån olika platser och olika sammanhang, vi har olika livsbagage, men vi samlas alla kring samma grundläggande ideal. Kampanjen ”ovärderligt” är ett tydligt exempel på detta.
Det jag skulle vilja vet är:

1. Är det fortfarande så att KDU har svängt så mycket åt höger att ”Klassisk kristdemokrati saknas i KDUs nya inriktning”?
2. Är de personer som har gjort den här typen av uttalanden beredda att erkänna att de har fel?
3. Eller är det så att det egentligen alltid funnits utrymme och det enda som har hänt är att tolkningarna och fokus i några områden förändrats?

I övrigt så vill jag gratulera den nyvalda förbundsstyrelsen, förbundspresidiet och förbundsordförande i synnerhet.
Grattis!

Nu är jag trött och skall sätta mig i min chesterfield wingchair och titta klart på kvällens match, då ligaguldet kan säkras ikväll. Hala Madrid!

Simon Brengesjö, 4:e maj, i Herrens år 2008.

Hahahahahahahahahahahahahahahahahaha.

Det här är humor på hög nivå.

Eller, vänta. Vad gör repöbliska, jag menar republikanska föreningen egentligen? Man säger att det svenska statsskicket är så odemokratiskt att det vore fel att ”låta” statschefen åka till olympiska spelen i diktaturen Kina och träffa på ”ickedemokratiskt tillsatta kinesiska ledare”. Det är ett hån att ens göra jämnförelsen. Ett hån mot de som lever i den kinesiska diktaturen.

Det är ett hån mot alla människor som levt och lever under förtryck. Monarkin i Sverige har genom århundraden varit skyddet för det svenska folket mot förtryck. Monarkin har genom sin djupa förankring i folksjälen (kom igen, när har någon – annat än gäng kommunister [ja, Peter Alhtin - det är en kommunistisk uppfattning] och några som ville vara en svensk version av Oliver Cromwell), den starka tradition och dess förståelse för att dess existens beror på dessa två, de facto varit garanten för svenska folkets rättigheter.

Genom århundraden har olika delar av befolkningen velat ha mer makt på de andra bekostnad. En gång i tiden var det kyrkan som ville rubba balansen – många gånger var det adeln, 1800-talet medelklassen (eller borgarna). Många gånger har det varit på böndernas bekostnad. Allra tydligast blev det på 1600-talet då adeln expanderade sin makt över vanligt folk på ett sätt som sällan setts tidigare. Problem för dem var att de inte kunde överta kronan – ämbetet som statsöverhufvud kunde de inte bara välja en marionette. I slutet på 1600-talet var det Kungen som reducerade adelns enorma makt över vanligt folk.

Under medeltiden när det predikades lurendrejeri i form av avlatsbrev och att folk skulle köpa sig fria från skärselden, blev det inget slut på utsugningen förräns Gustaf Wasa slutligen drev igenom reforamationen och Sverige blev lutherskt.

Detta är relaterat till det egentliga skälet till varför vänsterkrafter är emot monarkin.

Monarkin är ett hinder mot absolut makt. Så länge man inte kan överta statens högsta ämbete kan man inte överta staten helt. Vilket i sig är ett av de starkaste skälen till att vänstern är emot det. Revolutionen ska genomföras – med mer eller mindre blodgjutelse – det är bara en fråga om hur radikal man är. Att lämna statsöverhuvudet orört är inte acceptabelt.
1900-talets Sverige har på många sätt varit en contrautveckling i relation till landets övriga historia.

Den gamla upplysningen om att oavsett vem det är som förtrycker – så är förtryck fel, är sedan tidigt 1900-tal som bortblåst. 1900-talet har handlat har de facto varit hämdens århundrade. Hämnd på ”de rika”, hämnd på medelklassen, hämnd på kyrkan, hämnd på ”de troende”, hämnd på alla, rent kollektivt.

Men så länge det totala maktövertagandet inte är möjligt är den totala hämnden, den totala revolutionen och det totala förtrycket av alla dessa borgarsvin inte möjligt.

Och det samlade vänstern har en demokratisyn som innebär: majoritetsbeslut=demokrati. Dvs. det är demokrati att 51% av befolkningen bestämmer sig för att göra vilka vidrigheter de vill mot de övriga 49%, så är det helt i demokratisk ordning.

Att det finns värden som måste stå över det demokratiska systemet för att skydda det demokratiska systemet är något som är ett faktum gammalt som berget.

Värt att fundera över är om vänstern är emot trots detta faktum, därför att de förnekar det, eller pga. det. Slutsatsen blir självklart densamma. Monarkin är hemsk, förstörande och odemokratisk. Det är en demokratisk rättighet för majoriteten att göra som de vill. Och så länge de inte kan det – är det inte demokrati.

Eller, så är den demokratisk därför att 80% vill ha den kvar, inte de där 49-49,5% som brukar vara ”majoriteten” i val, utan 80%.

Slutligen vill jag ge Larsson och gänget rätt. Den svenska konstitutionen är dålig och i behov av reformation. Grundlagsreformen ifrån 1974 är ingenting att ha. Riv upp den, kasta ut den och ta tillbaka den gamla – den som funkade. Sedan får de gärna sluta upp med detta grundlagsbrott om valmonarki och retroaktiva lagförändringar. (Man kan inte göra sånt! En ev. dotter till Carl XVII Philip hade varit Sveriges första legitama kvinnliga regent sedan Ulrika Eleonora d.y.)