På Newsmill i veckan skrev Christer Sturmark
, ordförande för föreningen ”Humanisterna” (”bilden”), om kristendomens religonsförtryck.
Det är ett intressant påstående han för sig med, föga riktigt – men intressant.
När Spanien började bygga sitt kolonialvälde, under ledning av bla. Columbus, begick spanjorerna hemska övergrepp på befolkningen, även om urinvånarna inte var direkt vänligt sinnade gentemot de andra stammarna.
Några år senare förbjöd den spanske kungen även där här sortens övergrepp, men varför är det speciellt? Är det ovanligt? Förvånande? Hade Djingis Khan några moraliska hämningar i sina erövringar? Attilla? Romarna? Givetvis inte. Och hur kommer det sig att vare sig mongolerna, romarna, hunner eller aztekerna för den delen, hade sådana stora interna filosofiska konflikter om moral som det som blev uppkom i Spanien på 1500-talet?
Och studerar vi lite närmre finner vi att i dessa filosofiska debatter/konflikter i Spanien på 1500-talet finns internationell lags vagga. Här finner vi reflektioner över moraliska varelsers förhållande till varandra (så långt inget nytt i sig) men vi finner även reflektioner över hur stater måste förhålla sig till varandra. Med tanke på att tankar om ett rättfärdigt krig inte är något nytt – men detta är annorlunda. Ett rättfärdigt krig är tankar om moraliska värden som begränsar när man har rätt att föra krig mot en annan stat. Men detta handlar om moraliska värden som begränsar själva krigföringen som aldrig tidigare hade uttryckts på ett tydligt sätt.
Och här är det den kristna kyrkan (romersk katolska) som föder något som har blivit typiska värden i västerlandet.
I december 1511 på ön Hispaniola läxade den dominikanske munken Antonio De Montecinos upp spanjornernas ”politik” gentemot urinvånarna och fördömde just detta i en predikan under rubriken ”jag är en röst som ropar i vildmarken”.
Enligt historiken Louis Hanka leverades denna under en mässa som hölls med högt uppsatta personer i den spanska staten och var ämnad chockera och förskräcka dess åhörare. Och uppenbarligen gjorde Montecinos ord just detta:
I syfte att göra er synder emot indianerna kända för er har jag kommit hit upp på detta podium; jag som är en röst för Kristus ropar i vildmarken på denna ön, och därför besvärar er att lyssna; inte med obekyrmad uppmärksamhet utan med hela ert hjärta och sinnen så att ni kan höra det. För detta kommer att vara den märkligaste röst ni någonsin har hört: den strängaste, hårdaste, hemska och farligaste ni någonsin förväntat er att höra. Denna röst säger att ni befinner i dödsynd att ni lever och dör i den, för den grymhet och tyranneri ni använder emot detta oskyldiga folk. Säg mig av vilken rätt och rättvisa håller ni dessa indianer under detta grymma och fasansfulla slaveri?! Under vilken auktoritet har ni bedrivit ett förhatligt krig emot detta folk som dväljdes stilla och fridfullt på deras egen mark?! Varför håller ni dem så tillplattade och inte ger dem nog att äta inte heller tar ni hand om dem när de är sjuka?! För det omåttliga arbete ni kräver av dem blir de sjuka och dör, eller så dödar ni dem med ert begär att få fram guld varje dag. Och vilket bekymmer gör ni er att de ska bli undervisade om religion? Är detta inte människor? Har de inte rationella själar? Är ni inte bundna att älska dem som ni älskar er själva? Var försäkrade att under gällande läge är ni inte mer frälsta än morer och turkar.
Som resultat krävde flera av de spanska makthavarna i området, så även amiral Diego Columbus att Montecitos skulle dra tillbaka och be om ursäkt. Som effekt bestämde dominikanbörderna att Montecitos skulle predika på samma plats igen söndagen efter. Kommande söndag förklarade han vad han menade och sedan citerade han Job och sa att hans gärningar var untan fel. Han gick även igenom anklagelserna han gav på sin första predikan och sa att ingen av dessa var utan grund. Han avslutade med att annonser att ingen utav domminikanbörder skulle lyssna på bikter på de han anklagade. Och för de som kan den katolska trosläran vet att det är i bikten som absolutionen ges och man får sina synder förlåtna. Det värsta straffet kyrkan kan utdela är att utesluta någon ifrån den sakramentala, rent formellt gjorde Montecitos och domminikan inte det eftersom var något som bara biskopen och påven kunde utdela (idag är det enbart påven, efter beredning i Kongregationen för trosläran med undantag för det som ger automatiskt exkomunicering tex. att vara frimurare [frimurarna står i regel för deism]). Efter meddelade Montecitos sina åhörare att de gärna får skriva och berätta detta för vem i Castillien eller var annanstans de helst behagade.
Det hela slutade att Montecitos fick infinna sig i Spanien för att bemöta den massiva kritiken ifrån makthavarna. När Kung Ferdinand således hörde om hur det låg till i kolonierna blev han bestört och sammankallade teologer (!) och jurister för att dra riktlinjer och lagar för hur kolonierna skulle styras. Ur detta föddes först de så kallade ”Burgos-lagarna” år 1512, ”Valladolid-laganra” 1513 och samma grundläggande tankegångarna blev även grunder de så kallade ”Nya lagarna” ifrån 1542.
Tyvärr så blev de en besvikelse både för kung Ferdinand och kyrkan med tanke på de dåtidens bristande ”kommunikationsmöjligheter” då de var svåra att forcera, följa upp och kontrollera.
Däremot så ska dess betydelse inte underskattas. De låg till grunden för tankarna hos de teologiska jurister i 1500-talets Spanien som kom att kägga grunden för all internationell lag och det första tidiga konkretiserandet utav något man idag kallar för ”mänskliga rättigheter”.
En av de mest framstående av dessa, som också har kallats för ”fadern till internationell lag”, Francisco de Vittoria. Skrev i sin egen kritik mot spanjorernas beteende i kolonierna det som kom att bli grunden för just detta.
När man således tänker på skillnaden mellan ”moraliska hämningar” i olika kulturer slås man ganska fort av att ju mer sekuläriserat ett land har varit – desto mer relativsiskt har det också varit. Något som också är slående är att tankar om livet som en absolut rättighet för alla är något man sällan hittar utanför den kristna traditionen.
Så som en avslutning skulle jag ville säga att det är inte den kristna kyrkans syn på en absolut moral med värderingar om mänsklig värdighet för alla som skapar problem i världen.
Vi kan konstatera att den katolska kyrkan så sent för knappa 20 år sedan var djupt involverad i att avskaffandet av det totala förtrycket i det (då) kommunistiska Polen.
Kan humanisterna säga sig ha gjort männskligheten samma tjänst?
Och tror Sturmark helt seriöst att gamla europeiska konventioner som försökte förhindra övergrepp på civilbefolkningen ens hade existerat om det inte vore för den kristna kyrkan?
Tror Sturmark helt seriöst att mer moralrelativism och mindre respekt för ett absolut människovärde är vad männskligheten behöver just nu – eller rättare sagt: överhuvudtaget?
Får jag lägga in en chansning på svaret så tror jag att lägst odds är det på frasen:
”Det är väl relativt.”
Simon Brengesjö, Påskafton den 11 april, i Herrens år 2009.
