På svt’s hemsida, kan man läsa om vad Jimmy Carter har sagt om kriget i Irak:
-Jag tycker att den ursprungliga invasionen av Irak, och alla dess följder var ett missgrepp, sade Carter som var president 1977-1981.
Enda komentar jag tänker ge till ovanstående är att det är tur att han är demokrat så att han inte behöver bli ihågkommen för den totalt nerkörda ekonomin, stagflationen, gigantiska budgetunderskottet och totalt misslyckad utrikespolitik samt hans tafatthet inför Irankrisen som faktiskt är Jimmy Carters arv. Att han dessutom pratade om att jänkarna måste acceptera ”a smaller America”, kan vi ju strunta i att nämna, då allt detta kan förarga någon socialistisk demokrat som kanske läser detta och inte vågar inse vilket totalt misslyckande Carter var.
Fortsättningsvis står det i artikeln:
Vidare sade Carter att han anser att George W Bush fortfarande kan hitta ett sätt att ta sig ur Irak som skulle kunna ses som en seger, nämligen genom att gå med på en internationell konferens om konflikten.
En fråga jag hade velat ställa ex-presidenten är att om det var så han löste ekonomin, om det var så han löste Irankrisen.
”Vi sätter annordnar en stor konferens som kostar multum, vi bjuder in alla att äta snittar, dricka lite, och så äter vi en middag och så sätter vi oss i en ring och håller varandra i handen och så löser sig alla problem”.
Det kanske var så han löste depressionen.
Det kanske var så han löste Irankrisen.
Det kanske var därför det var Reagan som löste dem båda…..
I samband med allt detta tjafs om kriget i Irak och kriget mot terrorismen vill jag avsluta med en dikt, ”The Final Inspection”, författaren okänd:
The Soldier stood and faced God
Which must always come to pass
He hoped his shoes were shining
Just as bright as his brass.”Step forward you Soldier,
How shall I deal with you?
Have you always turned the other cheek?
To My Church have you been true?”
The Solider squared his shoulders and said
”No, Lord, I guess I ain’t
Because those of us who carry guns
Can’t always be a saint.
I’ve had to work on Sundays
And at times my talk was tough,
And sometimes I’ve been violent,
Because the world is awfully rough.
But, I never took a penny
That wasn’t mine to keep.
Though I worked a lot of overtime
When the bills got just to steep,
And I never passed a cry for help
Though at times I shook with fear,
And sometimes, God forgive me,
I’ve wept unmanly tears.
I know I don’t deserve a place
Among the people here.
They never wanted me around
Except to calm their fears.
If you’ve a place for me here,
Lord, It needn’t be so grand,
I never expected or had too much,
But if you don’t, I’ll understand.”
There was silence all around the throne
Where the saints had often trod
As the Soldier waited quietly,
For the judgement of his God.
”Step forward now, you Soldier,
You’ve borne your burden well.
Walk peacefully on Heaven’s streets,
You’ve done your time in Hell.”
