Så återigen har vi kommit till den tiden på året då Pride-festivalen hålls.
I respekt för allt vad tolerans, acceptans och människovärde heter tänkte jag tilldela detta några rader.
På aftonblaskan (ja det är en hemsk blaska, men ska man ska man bemöta ”argumenten”, måste man veta vilka) läser jag följande (kursiverade citat är hemtade ifrån Aftoblandets nätupplaga, länk följer nedan):
Esteche är övertygad om att Carola hade blivit utbuad. Och att ett framträdande hade kunnat leda till våldsamheter.
-Det är många som älskar henne. Men också många som verkligen hatar henne. Många skulle nog kunna kasta sten om hon stod på scen under Pride, säger Esteche.
Måhända att jag inte är ett av Carolas varmaste anhängare musikaliskt, och hon ger inte intrycket av att vara överdrivet bright.
Lite längre ner läser jag:
Festivalens andra invigningstalare Amelia Adamo var inne på samma linje:
-Carola pratar skit. Och hon har ett stort inflytande. Risken finns att folk som är intoleranta mot homosexuella får en frontfigur i henne.
När jag hade läst artikeln i sin helhet, mådde jag illa.
Detta är en rörelse som alltid har hävdat att man står för acceptans, likavärde och tolerans. Dock är detta föga förvånande, för den typ av tolerans som predikas ifrån dessa radikala håll är sällan tolerans i dessa korrekta benämning ( wikipedias definition av ”tolerans” här, Susning.nu’s version här), utan här basuneras tolerans ut som något fullkomligt, självklart och gudomligt, en princip som alla ska följa, ett rättesnöre för folken.
Men det stannar inte där, utan här basunerar man med samma kraft ut vad man SKA tycka om man följer denna toleransens religion. Och den som inte dansar efter dessa basuner, är intoleranta människohatare som ska låsas in.
Homolobbyn som en gång i tiden argumenterade att man ville vara fri ifrån samhällsnormen, har idag sin egna absoluta norm som man inte får bryta emot för då bryter helvetet lös.
Kanske hade Jan Guillou en stor poäng i sitt öppningstal;
-Ska man i dagens Sverige finna några öppna motståndare till sexuellt likaberättigande får man gräva djupt i sumpmarkerna för att fiska upp en pastor Green eller en Carola. Men det är ju en fiende som är mer skrattretande än farlig, sa journalisten Jan Guillou i sitt invigningstal.
Men det skrattretande är att det är ingen av de s.k. ”intellektuella” som är ”öppna motståndare till sexuellt likaberättigade”, utan kanske får man fiska upp någon som antingen är tillräckligt dum eller tillräckligt naiv för att inte förstår att man stenas offentligt om man bryter mot strömmen, som alla lydigt ska flyta med i. ”Alla ska med. Så enkelt är det”.
